Adidas Judo från Nipponsport!

2019

Detta Olympic Training Camp i Minsk går inte av för hackor. På mattan kan jag och Emil boka byten med många av våra respektive viktklassers topp 20 på världsrankingen.

/Olle

Läs hela inlägget »

Du har en uppgift, gör en lista på fem platser eller folk som har gjort sig kända för sin positiva behandling av gäster. Vilka har du satt på listan? Den amerikanska söderns gästfrihet eller Island och dess glada folk? Vet vad du missat? Vitryssland!

Dryga timmen efter att jag landat i Minsk, stirrat en missnöjd spärrvakt i ansiktet samtidigt som denna tuggat på mitt pass för att verifiera dess autenticitet och skjutsats i vad Ford Pintos skapare skulle kalla en säkerhetsrisk var jag framme på det olympiska träningscentret för en veckas läger.

Emil hade anlänt kvällen innan och redan gjort sig hemmastad i det lilla spartanska rummet. In kom jag och tänkte spendera timmarna innan träningen med huvudet på kudden - Satan vad fel jag hade.
Upp flög dörren och med vindraget flög en kutryggad tant (med hud av sandpapper?) som högljutt förklarade för mig på ryska att...?
- Njet! Njet! Pitaniye! Yest'! 

Efter en minuts gestikulerande och onomatopoesi eskorterades jag till matsalen, att lunchen hade stängt tre timmar tidigare skulle inte hindra denna kundservicefanatiker att aggressivt servera en tallrik kalopsfett och matvete. 
Åh Minsk! Don't ever change.
/Olle

Läs hela inlägget »
Det kanske snarare är mer känt för sina exklusiva (s)pråkresor men årets upplaga av Nordiska Mästerskapen hölls i trollbyn Rovaniemi.

Tyvärr var det endast jag och Klara från klanen Mattsson som begav oss till den finska urskogen, Ville bröt benet på judomattan i våras, på SM gav Pelles muskelfäste i höften efter och Emil, ja han hade det alldeles för bra i Paris.

På mattan fick jag verkligen utlopp för all min träning och kastade en hel del, ända vägen till finalpasset, efter vårens goda insatser var det som att rida på en våg av självförtroende. Klara gjorde även hon väl ifrån sig och försvarade fjolårets guld. Sist ut i finalpasset var jag, som efter fulltid stod som vinnare. 

Resan var en av, om inte årets roligaste då vi stannade kvar extra länge och jag fick en chans att umgås med kadetterna/juniorerna efter att ha coachat dem på söndagen.
/Olle
Läs hela inlägget »

Det är alltid roligast att åka runt i världen för att fightas med okända såväl som legendariska motståndare men ett mästerskap på hemmaplan med familjen på läktaren står sig ändå väl. Inte blir det värre att Klara försvarade sin titel från förra året.

Läs hela inlägget »

Som känt kan det gå hårt åt på fingrar, tår, knän eller, som är vanligt för mig, ansiktet.

I gårdagens andra match mot ryssen fastnade jag med vänster pekfinger i hans dräkt, det märktes idag. :)

Läs hela inlägget »

Inför sommaren förra året stod jag vid ett vägskäl, eller en gaffel i vägen om du föredrar anglicismer. Skulle jag fortsätta harva mig igenom -81 i hopp om att jag skulle lista ut och utvecklas förbi mina begränsningar eller var de nya spelregler som fysiken tillåter i en högre viktklass det bättre valet?
 

Sommaren spenderade jag på att så aggressivt som möjligt bygga styrka och vikt, -90 var vägen jag valde framåt.

Väl på tävlingsmattan igen märkte jag nästa direkt hur den nya vikten tillät mig agera obehindrat i större bemärkelse. Jag kunde röra mig, ta mig tid, ha en stark kroppshållning och tajma rörelser på ett vis jag tidigare inte kunnat. Klassen passade mig. De kommande europacuperna förbättrade jag mitt resultat en placering i taget och plötsligt stod jag i spelargången i Sarajevo, redo att inropas till finalpasset för andra gången på tre veckor.

Hela dagen hade jag full koll, kastade i alla matcher, ibland flera gånger och navigerade med kontroll och självförtroende i ledningsposition för att undvika varningar utan att mista övertaget.
 

Inför bronsmatchen var jag helt lugn, jag visste helt och hållet att pallplatsen var min, allt jag behövde göra var att släppa lös.

Läs hela inlägget »

Så efter lång väntan, mycket hårt arbete och en ny mentalitet var jag åter på podiet i helgen!
Även om min judo inte var den bästa jag producerat på mattan så var min inställning psykiskt mil bättre än någon annan tävling jag varit på.
Efter min förlorade semifinal så kände jag att bronset var mitt. Jag lät inte tyngden av förlusten påverka min inställning eller min prestation. Med risk för att framstå som lite arrogant så hade jag vunnit bronsmatchen redan innan jag kört den. Lite på samma sätt som man kan förlora andra matcher innan man ens tagit på sig dräkten.

Det var ett stort svenskt lag som åkte ut och tävlade och det var många bra prestationer från oss, tyvärr var det bara jag som tog medalj den här gången.
Olle körde riktigt bra igen men förlorade tyvärr sin bronsmatch, första finalmatchen han förlorat på europatouren. Annars har han alltid vunnit medaljen när han haft chansen.

Så jag är nöjd. Väldigt nöjd! Och jag känner att allt det mentala arbete jag gjort sedan Zürich har fungerat och gjort mig långt bättre.
Jag har fortfarande mycket arbete att göra men istället för att bara fånga den metaforiska vågen och bara rida den tills ruset kraschar i botten samtidigt som vågen dundrar ner i sanden så var jag, för första gången i min karriär, den som skapade vågen själv.

Det känns grymt bra i själen och den här veckan är livet lite roligare att leva än vanligt.
.. Det är märkligt vad en liten bronspeng kan göra för humöret.

/Emil

Läs hela inlägget »

Jag och Klara har ångat på (fortsätter med tågreferenser) den gångna veckan och gymmet här på universitetet har blivit mer som ett första hem än ett andra hem. Även om hon tjurar när jag försöker ge henne råd i gymmet så måste jag påstå att det har gått riktigt bra för det mesta och min hand har blivit öm efter alla high fives Klara har lagt på mig. Det händer oftast efter att hon gjort någon knäpp Erling-övning och skrikit "Fuck yeah!" i fulla lungor till våra gymkompisars förvåning.


Det är en vecka kvar  tills vi åker till Dubrovnik för ytterliggare en europacup.
Jag känner ingen press, ingen ångest, ingen stress. Det ska bli kul att stå där igen på matchomådet. Efter tävlingen blir det ett litet lov. Klara älskar påsken så hon lär sticka hem för att måla ägg och äta kycklingar. Sån är hon.
För min del är det Paris som gäller, jag har ingen anledning att åka hem till kylan och ingen lust heller.


I Dubrovnik kommer det den här gången vara fler svenskar på plats för att tävla än vad det var i Zürich, vilket alltid är kul. Jag tycker personligen att det är bra att så många som möjligt av de få seniorer vi har i Sverige ger sig ut för att tävla på dessa typer av tävlingar, dels för gemenskapens skull, dels för att judon i Sverige blir bättre ju fler som får med sig den typen av erfarenheter hem. 
Många av de jag kommit upp med genom åren har tyvärr slutat tävla på vägen för att de inte har sett någon framtid inom tävlandet om NM och SM är de största tävlingarna man får delta på. Jag tror att vi är två 95:or som tävlar ute i Europa nu. Vi var många fler när jag var kadett och junior och det är synd att de inte känner att det är mödan värd att åka och tävla på många av de här tävlingarna när jag är övertygad om att många av dem har kapaciteten att plocka medaljer på den nivån.
I slutändan tävlar man för att man tycker om utmaningen, vill ta chansen att vinna och utvecklas som judoka (och person). För mig är det bara positivt och borde uppmuntras.


/Emil

Läs hela inlägget »

De senaste tjugofyra timmarna har varit galet roliga för min del!
Från att träna för David Douillet, en av världens mest meriterade judokas genom tiderna (med 2 OS guld, 1 OS brons och 4 VM guld), till att få hänga med Benoit (Teddy Riners förre tränare) på hans möte med Franska judoförbundets direktör om planer inför de Olympiska Spelen 2024 som hålls i Paris.
Här vill jag skryta lite med att jag faktiskt förstod tillräckligt mycket franska för att förstå någorlunda vad de pratade om. Jag kunde till och med slänga in mitt franska skratt vid rätt tillfälle, ni vet det där kända "håhåhåå" ljudet fransmän säger när det ser en fin fransyska gå förbi dem med en ännu finare baguette i famnen. 

Så två otroligt lärorika upplevelser på 24 timmar där jag också hann med att klämma in 5 träningspass samtidigt som jag träffat riktigt häftiga människor. 
 

Solen skiner i Paris och jag känner mig riktigt nöjd med tillvaron. Just nu kan jag inte tänka mig att vara någon annanstans.
Stegen jag tar i min utveckling, judomässigt och mentalt håller en riktigt skön riktning:
Framåt.
 

Att påstå att allt går på räls är kanske att förhasta sig lite, man måste ge sin utveckling tid, men med stora kliv känner jag att jag är på helt rätt väg.

/Emil

Läs hela inlägget »

Jag har hört att våren inte riktigt vill komma till Sverige (mormor tjallade), och jag kan med glädje meddela att det börjar likna svensk sommar här i Paris. 

Är våren relevant för mitt inlägg idag? Nej, absolut inte. Men jag tyckte ni behövde höra det ändå. 

Hur går det för mig och Klara här då? Jo min franska är lika dålig som Klaras är bra. Hon vill inte riktigt erkänna det men jag vågar påstå att hon kan språket nu. Men vad det ska vara bra för vet jag inte riktigt, när jag ber henne översätta vad exempelvis tränaren precis sade så är hennes replik oftas:
"Venne.. Jag lyssnade inte."

Utöver det så flyter judon på bra här. Min hand, som jag haft problem med sedan i januari, känns mycket bättre så träningarna har återgått till att vara väldigt roliga utan några störande smärtor som stör. 
Och det sociala livet är också bra. Det gläder mig att säga att vi inte bara sitter och stirrar in i väggen om dagarna utan vi har skaffat flera vänner på mattan som hälsar och skojar med oss. Utan dem hade det blivit långt tråkigare att vara här, men så kan man ju inte förvänta sig något annat. De flesta judospelarna i världen är väldigt trevliga och tillmötesgående. Det är något med att strypa och spöa varandra som gör att man respekterar varandra lite mer än annars.

Så dagarna rullar på och snart kommer Europacupen i Dubrovnik ligga runt hörnet. Den ska vi vara redo för.
/Emil

Läs hela inlägget »

Okej, så Zürich blev inte så lyckat som jag hade hoppats.
Enda anledningen till att jag säger “inte så lyckad” och inte helt förjävla dålig är för att Olle gjorde riktigt bra ifrån sig, och Klara jobbar på att etablera sig som senior vilket tar tid.

Olle som precis har gått upp från -81kg till -90kg ser extremt farlig ut. Han vann sina matcher på ett övertygande sätt och förlorade bara på att han är lite oslipad i sin viktklass, enligt mig. Han åkte på en ippon när han gjorde en uranage (ett kast som man ofta ser i brottning där man kopplar ett grepp runt motståndaren bakifrån och slänger dem i en båge mot mattan bakom en) och fick den andra killen på sig i landningen vilket blir en ippon även om han inte gjorde så mycket. Så lite klantigt av Olle. Han dominerade även i kvarten men åkte på en billig poäng som han inte lyckades ta tillbaka. Men överlag var det en Olle jag inte sett på ett tag som gjorde väldigt varierande tekniker med förödande effektivitet. Jag tror han gjorde sex eller sju poänggivande kast på de sex matcher han körde under dagen vilket är grymt bra med tanke på att två av matcherna var förluster dessutom.

Klara åkte tyvärr ut ur första matchen och får ta med sig lite lärdomar. Jag tycker det finns där, kapaciteten, men hon måste få det att lossna (vilket tyvärr är lättare sagt än gjort).

För min egen del, med fem europacupmedaljer och en european open medalj i bagaget var Zürich en total katastrof. Startfältet var inte särskilt starkt och fyllt med judokas jag vunnit över tidigare. Men jag skulle inte säga att jag var full med övermod eller nonchalant inför tävlingen, snarare tvärtom. Jag förlorade två matcher mot två juniorer som jag utan tvekan vinner över i 99/100 fall, men den här söndagen var helt enkelt en “ en på hundra-dag”.
Men varför var den det?

Jag har en tendens att, när jag skriver här på bloggen eller pratar om mina prestation efter en förlust, inte vara helt sanningsenlig. Jag har alltid sett mitt psyke som en av mina främsta styrkor. Jag är ingen talang varken på judomattan eller fysiskt, det har jag aldrig varit, men jag har aldrig gett upp. Även om jag ligger under eller om allt gått emot mig så har jag kört på. Men det är snart två år sedan jag tog en medalj på en europacup och två och en halv sen jag tog min världscupsmedalj. Någonstans så har det tillsammans med allt annat i livet bromsat mig i mina spår. Jag var på väg framåt med rasande fart men i Söndags så tog det till slut stopp.

Olle frågade mig efter tävlingen hur jag mådde, han tyckte att blicken jag hade på mattan var främmande på mig. Den blicken man har när man redan har förlorat. Efter det så måste jag erkänna att jag kraschade mentalt. Jag ville ju vinna! Mer än någonting annat i den här världen så vill jag börja vinna igen. Men.. Olle har rätt. Djupt nere så ville jag inte ens vara på den där tävlingen, men det sa jag ju inte till mig själv. Och visst jag var förkyld under tävlingen (och är fortfarande förkyld nu när jag skriver det här) men det var inte därför jag förlorade. Jag förlorade för att jag såg mitt deltagande på europacupen igen som ett steg ner från de european opens jag tävlat på i två års tid nu, ett tecken på att jag försökte ta nästa steg men misslyckades. Så när tårarna började bränna bakom mina ögon efter ytterligare en asdålig insats från min sida så bröt jag ihop.
Ochd det sved mer än själva förlusten i sig. Mitt psyke skulle ju vara min styrka. Bryta ihop kan man inte göra när man ska ha ett så bra psyke som jag har! Då har man ju ljugit för sig själv hela tiden.

Efter tävlingen åkte jag till Utrecht i Nederländerna för att träffa min flickvän Kajsa som pluggar där. Bussresan dit, som varade i 16 timmar ungefär, var inte heller särskilt bra då allt jag gjorde var att älta mina misslyckanden de senaste två åren (något jag inte rekommenderar).
Och det känns som om det var typ en månad sedan när jag tänker på det nu trots att det bara gått tre dagar, men efter den bussresan så var jag övertygad om att jag aldrig kommer vinna något igen.
Men efter att ha träffat Kajsa, pratat med henne, och lagt ut det jag kände om judon på ett sätt jag inte gjort förut så har jag insett något. Ett starkt psyke handlar inte bara om att kunna ta emot stryk och gå vidare. Ett starkt psyke tar såren som motgångarna lämnar och helar sig själv, precis som Wolverine i X-men. Och man kan inte läka ett brutet ben genom att bryta det igen. Vilket var precis vad jag gjorde med mitt psyke efter tävlingen, och har gjort i ett års tid.

Nu när jag skrev ner vad jag tänker så inser jag att det kanske inte är helt sammanhängande, men, från och med nu kommer jag inte längre göra djupa sår ännu djupare utan jag ska jobba hårt för att vara min egna bästa vän. Och jag är helt övertygad om att min bästa vän hade sagt till mig att:
“Den enda vägen det kan gå nu är uppåt”.

Det har bara gått tre dagar men jag känner mig ändå konstigt återhämtad, det är mycket jobb framför mig i vägen mot ett verkligen starkt psyke. Men jag tror jag tagit de första stegen nu.

/Emil

Läs hela inlägget »

Man skulle kunna säga att jag inte gjort annat än bantat hela veckan men jag har faktiskt filmat.... en massa. Ni får ha lite överseende, jag är ju trots allt nybörjare. På att redigera film, alltså.

Läs hela inlägget »
För två veckor sedan smygstartade jag säsongen med en träningsrunda på Matsumae Cup i Danmark. Efter 6 matcher varav två Golden Score-förluster mot Japanerna från Tokai University som gästade hade jag gott om material att analysera inför kommande tävlingar. 

Tillsammans med Klara och Emil bearbetade vi via Skype matchvideorna och identifierade områden som behövde förbättras. Sedan höstens viktklassbyte är det nya saker som krävs av mig på mattan, främst den fysiska biten så tempot är lägre men belastningen större. Från de säsongsavslutande tävlingarna har min vikt tilltagit rejält vilket påtagligt förbättrar mina förutsättningar på tävlingsmattan. 

Det ska bli intressant att se hur den förbättrade fysiken och högre viktenpåverkar söndagens matcher, framförallt kan väntas att min hållning är mer upprätt och säker. Dags att testa mina förberedelser!

/OLLE
Läs hela inlägget »
Universitetet jag och Klara bor vid.
Universitetet jag och Klara bor vid.

So it's been a good week, a tiresome week, a week where I have felt weak, as it were. It has however been giving in terms of judo. I've made some progress, especially when it comes to the technique and I've been able to apply it in situations where I've struggled before. I think I might have produced the best uchi-mata in my fighting career. Which felt awesome. And that's the good part of the week. As for me feeling weak I think it might be a bit of fatigue, not from the training but from the studying. Since I'm not working here in Paris studying and the csn is where I get my money from which makes it quite important to keep in phase with. But as most of you know I find judo way more fun than studying so it's hard to focus on that.
And I don't think I've mentioned it before but I'm studying economics, entrepreneurship to be precise, and french. However the only thing I learnt for sure is to say that I can’t speak french. “Je ne parler france”. I say that a lot, haha.
Apart from my boredom with studying though, I find my time here very fulfilling. The french do not live up to their reputation of being arrogant and unwelcoming, far from it. Everyone I've met have been very nice and friendly, helpful even. But I guess that's down to me meeting lot's of judo-people. It might sound like I'm glotyfing them but I feel that most people that do judo are actually very nice and decent people. Though it might come from the love we share of dressing up in weird clothing and grunting a lot that makes me favour them. Jokes aside, there is I think, friendship to be found when you spill sweat together and challenge each other physically in the way that we do on a judo mat. Since you're so intimate when wrestling it would be weird if you didn't act more intimate with other judokas than you usually do with strangers.  And through the judo I now know more people on the mat than I thought I would after a month. Apart from it being fun making new friends I also think it improves the training when you can have fun with your sparring partners. 

Paris is a beautiful city and living in the swedish student home me and Klara find ourselves very close to the heart of the city, so I've got to say that the living arrangements couldn’t be better. Of course we share a fridge with the rest of our flat mates and someone keeps turning the temperature down so all my onions turned to onion ice cubes. I know that might sound like a minor issue but I happen to like onions a lot and I use it in almost every dish I make. I do about everything with onions when it comes to food, except for eating them like apples (I have however considered it when I've been too tired to walk to the store to buy cooking supplies but I’ve opted against it. So far..), so you might understand my frustration with finding frozen onions in my fridge.

There's only a week left , not of frozen onions but until the european cup in Zürich. I am very much looking forward to this competition though I have a bit of a weird feeling. I can't really put my finger on it but I'm sure it's gonna disappear in time cos I'm determined to start off this new year and new campaign in a good way. As I said the Danish open was a really good competition to start off with as it gave me, Olle and Klara a couple of things to analyse and think about for the european cup coming up. I'm really fired up!

I haven't really kept contact with many people from back home which is a little sad but at the same time quite freeing as I only focus on my judo and I really hope it pays dividends in the coming months.

/ Emil

Eiffeltornet.
Läs hela inlägget »


En video ville jag er så en video får ni! Ungefär så här såg förra veckan ut i tränibgsstil. Egentligen så var jag på gymmet lite mer och dessutom var det lite svårt att filma träningarna på institutet.. så tänk att jag körde liiite mer judo och gym, då ser löparpassen dessutom inte så överdrivet många ut i gemförelse hehe...
 

För övrigt så var detta sista veckan fylld av "vanlig" träning innan zurich och nästa vecka kommer gå åt att (tack gode gud) banta. Det! Kan jag defintivit göra en video på! Kanske kunde vara lite kul??? Sjäkva videon skulle vara otroligt tråkig haha, Jag som gnäller, aldrig äter och bara kör sjukt lågintensiva pass emellan att jag gnäller o sover men kan ju vara kul att se hur bantningen går till och hur den påvärkar livet i almänhet.
Så ni som inte har egna bantande barn innan tävlingar hemma kan få lite medlidande till dessa medmänniskor.
Ska fundera på det!

Klara

Läs hela inlägget »

Emil blev så exalterad över en vändning vi lärt oss på klubben i belleville att han ville förse er med en video om hur vändningen, inte ser ut. Men upplevs. Det första som hände var att han knäa mig i bakhuvudet och ja, det är standarden genom hela vändningen. Enjoy

Klara

Läs hela inlägget »

Tillbaka i paris på torsdagen, träning i belleville fredag och vid racing club på söndag. Där emellan lite gym, yoga och kondition. Ungefär så har min vecka sett ut och ärligt kan man inget annat än må bra efter denna vecka. Nya tekniker och tankesätt för judon, nytt personbästa i intervallerna och i benpressen på gymmet. För övrigt har vädret varigt oförskämt bra och man kan inte hjälpa att undågå kännslan av förväntan i den parisiska våren. Känns som det snart är dags för en liten kort judovideo här ifrån snart igen!!
Håll koll
//klara

Läs hela inlägget »
Så Matsumae/Danish Open är avklarad. Och jag säger avklarad för att  tävlingen var ett delmål, ett sätt att se vad som behöver slipas inför europacupen i Zürich om två veckor. Där är prestationen betydligt viktigare. 
Men det betyder inte att Matsumae var en dålig tävling som man bara tar med en klackspark, inte alls. Tävlingen var grymt bra arrangerad som ett riktigt event och motståndet höll riktigt hög klass. Det som var synd dock var att tidsschemat kastades genom fönstret väldigt snabbt och allt tog väldigt, väldigt lång tid. 

Så, vi fick ut vad vi ville från tävlingen (utom möjligen Klara som blev diskad i första matchen vilket jag inte kan förstå riktigt) och har sett både positiva och negativa saker vi ska fila på de kommande veckorna. 

Just nu är jag på väg tillbaka hem till Paris för att träna vidare och Klara, som gör ett depåstopp i Stockholm, anländer snart hon med. 

Utöver vår egen insats på tävlingen så fanns det en hel del andra roliga prestationer jag tog del av. Mest noterbart var kanske att se Rasmus Deckart och Jonas Björktorp på mattan igen efter en lång tid (lag-SM räknas inte). Framförallt var det kul att se Rasmus som dessutom gått ned en viktklass från -73 till -66. Han har säkert gjort det för att jag  brukade retas om att han var en lätt 73:a under våra junior år.
Så nu har han valt att bli en tung 66:a istället.

/Emil
Läs hela inlägget »

Emil brons, ville brons olle match om brons och lilla klara 2 förluster.

Nja de klingar inte så skönt i mina öron iallafall.. jag vaknade tidigare än vanligt var otroligt taggad, var till och med tvungen att ta en promenad genom ett slumrande vejle och lugna mig, Så taggad var jag. Vi anlände till hallen och jag värmde med hjälp av ville och olle (bara för att få lite tyngd i greppningen... man kan tro att ville inte får någon mat hemma ibland nämligen).

MATCH 1
Mot en finska jag tidigare mött. Stadig vänstergreppare. Helt ok inledning jag greppar kommer med lite attacker men inget märkvärdigt eller spektakulärt händer. Vi båda får varsin shido för att vi inte greppar tillräckligt. Fine, händer ofta de följande 2 var ingarna händer däremot inte mig lika ofta. Jag har en liten rolig tell innan jag börjar mina greppningar. Ofta när tjejerna kommer emot mig flr att greppa mig i slaget rakt på rör jag mig mot vänster, vinklar kroppen och slår bort handen för att sedan fortsätta greppningen. Händer rätt ofta. Denna gång däremot fick jag 2 shido till för just detta.. då jag tror att dommarna menar på att jag inte vill greppa (brukar straffas med shido) får jag därför varning. Jaja bara att ta antar jag. Hon vinner och jag får köra återkval mot en danska jag också tidigare mött på europa cupen i malaga bland annat.
Super kul match. Vi kör båda bra och de slutar tyvärr med att hon får mig på ett riktigt vältajmat kast o golden. Faktisk inte så mycket mer att säga om det haha. Jag blev överaskad! Och det är även denna match jag tar med mig hem.

Jajjajajajajajjaja bara att suga upp och gå vidare. Jag är ju självklart lite bäsvärad just nu men kan ju iallafall slicka mina sår i en av världens finaste huvudstäder.
Tjingeling

Klara

Läs hela inlägget »

Vid cirkus 05:30 lämnade jag och emil studenthemmet för att bege oss till flyget mot zurich och slutdestination Danmark, samtidigt som olle och ville färdas mot samma destination från Stockholm och det betyder att den ofiviella starten för årets första tävling har gått! Alla utom ville som gjorde en riktig kämpar insats förra helgen i borås där han fick stå på mattan i ca 30 min för 4 matcher ska tävla för första gångem på ett tag nu och det märks. Jag och emil är otroligt taggade, så där så att det kryper i kroppen på en!

Dessutom är jag ovanligt lycklig för stunden här på zurich flygplats då jag vägde ovanligt bra inför en tävling så jag kan nämligen äta lite!! Emil däremot som också bantar har bara fått äta en macka, en bulle och 2 choklad godisar denna morgon....
Hur som, otroligt taggad och lite trött

Allt gott
Klara

Läs hela inlägget »

Om slottet var accor hotels arena i paris där grand slam hålls!
Jag och emil tog tillfället i akt att sätta oss och följa tävlingen live då det är här otroligt mycket och häftiga judokas håller till! Däremot så fick de vänta till efter våran morgo träning med benoit som enligt veckans ritual hålls varje söndag. Denna gång var dock halva mongoliska landalaget där när jag och emil kom på morgonen. Jag som är lättviktare hade turen på min sida och fick ett gäng med otrolig kompetenata judokas att köra lite teknik med!! Det var med mina helt egna valda ord : jävligt fucking as ballt! Det blev lite ne-waza och några kast och som grädde på moset fick jag en komplimang om hur ung jag var. Det var tydligen mycket bra! Skönt att min ålder kan vara till fördel även inom senior judon!

Allt gott i paris alltså!
Klara

Misströsta ej klara. Snart är det din tur.

Läs hela inlägget »

I måndags anlände jag till Paris för att bo på det svenska studenthuset i Cité och (gissa vad..) träna judo. 

2018 var ett år utan någon resultatutveckling för min del. Jag växte som person och judoka men inte resultatmässigt, vilket är viktigt för mig. Såklart. 
Så nu är jag i Paris för att ändra det. Med fler sparringpartners och tränare än vad som finns i hela Sverige känner jag att det här är rätt ställe för att ta sig till nästa nivå. 

Måste bara försöka lära mig franska också. Vilket borde ta typ 2 veckor. Har jag hört. kanske..

 
/Emil

Läs hela inlägget »

Idag! Har det gått 1 vecka sedan min otroligt stora storebror emil flyttade till Paris för att vara min personliga peppare och sen köra lite judo på sidan, givetsvis, men det får han berätta själv om.

Ofta under tidsspannet av en månad eller så efter x antal riktigt hårda träningar så kan det hända sig att man blir lite trött på judo.. Sjukt, jag vet! Det har ofta varit dem stunderna jag hör av mig eller söker lite extra stöd i min kära familjechatt som går i full fart om dagarna men för en tid tillbaka så bästämde sig även Emil för att komma hit och ingen var gladare än jag kan man väl säga! Denna vecka har varit jobbig som vanligt, men kul har jag haft det! Institutet och våran klubb har som alltid levererat. Mer än så har nog egentligen inte hänt.. eller jo.. uppdrag få ner Klara i -57 har smygstartat en aning också! Villket jag faktiskt inte alls är speciellt ledsen över än, utan snarare så känner jag tävlingsnerverna krypa på då jag inte kan hålla mig från att ligga halva nätterna och analysera mina senaste judomatcher bara för att få känna lite tävlingsnerver!

Allt gott från Paris
/klara

Läs hela inlägget »

Om jag skulle summera 2018 i ett blogginlägg... 

Egentligen borde jag bett Emil komponera detta blogginlägg åt mig då jag är den av mina syskon som skriver de mest förvirrande och felaktigaste texterna. Men med det sagt kanske detta blir mer genuint och förhoppningsvis mindre pinsamt när ni inte kan läsa mina tankar och reflektioner ändå! 
 

2018 började i något som jag skulle beskriva som total misär judovis. Jag hade precis lyckats att gå ned till in nuvarande viktklass 57 och det var ju förvisso en vinst från min sida men efter jul hade jag nästan gått upp all vikt som jag tappat. Den stora förlusten var inte vikten utan snarare kännslan i kroppen, jag kände mig långsam och inte alls lika effektiv som vanligt (absolut starkare då hela julen spenderats i gymmet). Jag har ofta en syn på min judo som mycket aktiv, när det kommer till rörelse iallafall. Får jag inte utrymme för detta blir det lätt så att jag tappar intresse i att ens fullfölja bytet. Visst gör man det ändå men man är ju mer eller mindre tvungen till det. Denna kännsla var bedrövlig, samtidigt som jag inte visste vad jag skulle ta mig till kom ännu ett läger i Borlänge som start på året. Det ända jag egentligen fick göra där var att köra randori på alla andras än mitt eget sätt och det gjorde mig.. ja, olycklig. 
 

Vad fan skulle jag göra? Jag ville inte köra judo eller, jo, det ville jag kanske, men fan inte här. Då menar jag självklart inte endast Borlänge, dom har ju ett otroligt schysst badhus nära dojon! Utan Sverige. Jag gissar att ni som pratat med mig redan vet var detta är påväg. Det var mer eller mindre i Borlänge som jag bestämde mig för att jag skulle ta mig till Paris oavsett vad som hände. Antingen det eller så skulle jag bosätta mig i Borlänges badhus (lilla äventyrsdelen för att vara exakt).
 

Hela första halvan av 2018 gick således åt att hitta och försöka lösa boende, försörjning och träning i Paris samtidigt som jag skulle överleva väntan i Sverige. Ovissheten var ganska totoal, skulle jag lyckas eller inte? Och om jag misslyckas, vad händer då? Men ni vet ju redan hur det gick! Hösten kom och jag flyttade. De första 4 månaderna gick. Jag trivdes, tränade och, ja shit va jag tränade.. allt egentligen för att verkligen komma in i 57. Absolut är jag nere viktmässigt men det är en helt annan grej att etablera sig i en ny viklklass. Styrka, judo, konditon och huvudet måste vara med. Ärligt så är nog detta inget som man någonsin blir klar med, det kommer ju hela tiden bara nya mål och utmaningar och även om jag tycker att 2018 var ett år som jag utvecklades otroligt mycket så ser jag inte det som ett avslut eller 2019 som en början på ett nytt kapitel. Om något är det en konstant "fight" för att bli bättre än igår. Något som jag ständigt oroar mig för och faktiskt innerligt älskar verje sekund av. Känslan av ovisshet är nog något som kan beskriva mitt 2018 och det är nog också det som gör det till det mest spännande året i detta, än så länge korta liv. 
//Klara 

 

Läs hela inlägget »

@mattsson_judo på instagram

44

Grappling sure did spoil my hand modeling plans, worth it! #egrannar #nipponsport #mattssonjudo #Grappling #judo

78

Hot days at the Olympic Training Camp in Minsk

66

A quick capture of yesterday's final. #mattssonjudo #nipponsport #egrannar

Senaste kommentarer

  • Gerald » Back again!:  ”Jättekul och grattis för medaljen ! Välförtjänt . Plus en komplimang , du skriv..”

  • herbert » Clickbait efter Zürich:  ”Jobbigt att läsa, men bravo att du delar med dig! Som du själv säger, vägen på r..”

  • Erling Åkesson » Alla klaras bantningshemligheter exposed :  ”Sluta banta.”

  • Gerald » Veckan har gått :  ”Bara lite avundsjuk ..... våren i Paris är såååå underbart”

  • Roberto et Henri » 2018:  ”Vi följer dig Klara!”

Senaste inläggen

Arkiv