Födelsedagar är på tapeten här i Nymburk. Imorgon fyller Emil 22 men på morgonens gympass sjöng vi för Ebba Glaas innan vi återgick till våra knäböj.

I övrigt flyter träningen på bra, framförallt nu när resetröttheten har lagt sig en del, med mycket sparring. Endast tre dagar återstår av lägret men på dagens sista pass var bortfallet påtagligt. I helgen är det nämligen Grand Slam i Baku vilket många av lägerdeltagarna ska till. Tyvärr finns det en risk för att deltagarantalet inte återgår till vad det var i början av veckan men sånt är livet, det ger snarare möjlighet att jobba på lite andra saker teknikmässigt.

Goda nyheter, däremot, är att Emils födelsedag inte kommer att ligga i lä gentemot Ebbas. Klockan åtta är det löpning. Grattis Emil!

/Olle

Många timmars resande, få timmar hemma. Vid 03 inledde vi resan hem till Sverige, en mellanlandning och sju timmar senare var vi Arlanda som vi skulle återbesöka sex timmar senare. Fram kom vi till slut, på lägret i Nymburk, strax innan midnatt.

Ibland känns det djäkligt tufft och resandet mäter ut sin rätt, detta är ett av de tillfällena. Gissningsvis kommer det ta ett dygn att få igång kroppen och ha med huvudet innan jag kan prestera lika väl som på lägret i Düsseldorf. Just nu däremot känns det väldigt avlägset, jag är helt slut.
/Olle

Martin var smart nog och fixade en gruppbild efter sista passet.

Efter några koppar kaffe till frukost satt vi strax innan 8 samlade i lobbyn väntandes på vår transport till flyget. Avgångstiden kom och gick, så gjorde även en halvtimme. Lätt oroade, vankandes utanför hotellet dök till slut en buss upp. Chauffören gjorde sitt bästa för att dölja att han precis vaknat, att han knappt kunde skilja upp från ner när han lastade in bagaget var däremot ganska avslöjande.
Förhoppningsvis hinner jag checka in min väska på planet innan de glömmer att jag ska med. Eftersom vi åker imorgon igen är varje timme värdefull lägertvättid, som tur är åker vi inte SAS hem.
/Olle

Det märks att vi är på sista lägerdagen. Den tidiga träningsstarten på morgonen var nog inte det enda som bidrog till den trötthet som märktes av hos många som mest rullade i markarbetet och nöjde sig med att vara tvåa i greppningen.
Gladeligen var jag ingen av dem, visst var även jag lite stel och trött efter de många tuffa bytena men kunde ändå hålla uppe tempot under träningen. Ibland kan sparringen utmana psyket lika mycket som fysiken, om än inte mer.

Var den första träningen en indikation på att lägret gick mot sitt slut var det andra passet dess begravning till vilken endast en handfull samlade. Då 12 byten blev 6 varade träningen ungefär hälften av den utsatta tiden, vilket med de få tränande åtanke var ett under i sig.
Imorgon beger vi oss tillbaka till Stockholm för att sedan flyga till Polen på fredag.
/Olle