nytt fokus i tuffa tider

Jag har nu lyckats landa i vardagen efter helgens tävling. Flygturen var bekymmersfri, 15 minuter tidig till och med, däremot är jag snart tillbaka i normalt skick allteftersom min förkylning ger med sig. 

Söndagen i Bratislava var den första tävlingen för säsongen, en säsong som kunde ha börjat under bättre förhållanden. Jag syftar inte på min förberedelse, min vardag eller tävlingen i sig, jag är faktiskt ganska nöjd med min insats, utan vad som inleddes på tisdagskvällen på tävlingsveckan. På onsdagen hade den föregående kvällens hängighet utblommat i feber och svällda slemhinnor i hela huvudet, inte förrän på torsdagskvällen började det lägga sig. Nedåttrenden fortsatte under fredagen så pass att jag kände mig övertygad att sätta mig på flyget till Wien tidigt lördag morgon. 

Res- och invägningsdag avbetad stod jag endast inför söndagens matcher, jag var på plats, i dugligt skick och väldigt taggad. Två beställningar pasta nattade mig väl den kvällen.

Uppvärmningen var mitt första tillfälle att testa hur jag skulle reagera på förhöjd puls, helt enligt väntan kan jag säga. Min rörelse var off och jag kände lätt yrsel till att börja med, andningen var ansträngd men jag var inte trött utan kände att jag länge skulle kunna arbeta i det satta tempot, hade det höjts däremot...

I samtliga matcher under dagen så kände jag mig tvungen att hålla mig till min greppning och positionering, förkylningen begränsade mig till vad som upplevdes som 70% av min vanliga kapacitet. Om detta var en förbannelse eller ett värdefullt läromoment är jag inte helt säker på, visst kunde jag inte attackera och köra som jag ville men samtidigt så fick jag ett fokus i min greppning jag aldrig tidigare ens visste var möjligt.

Detta känns särskilt bra inför den kommande världscupen i Tallinn om en månad. Min nya matchnärvaro och greppintensivitet tillsammans med en faktisk förmåga att attackera... Ja jävlar!

/Olle