"Nittis" första medalj

Inför sommaren förra året stod jag vid ett vägskäl, eller en gaffel i vägen om du föredrar anglicismer. Skulle jag fortsätta harva mig igenom -81 i hopp om att jag skulle lista ut och utvecklas förbi mina begränsningar eller var de nya spelregler som fysiken tillåter i en högre viktklass det bättre valet?
 

Sommaren spenderade jag på att så aggressivt som möjligt bygga styrka och vikt, -90 var vägen jag valde framåt.

Väl på tävlingsmattan igen märkte jag nästa direkt hur den nya vikten tillät mig agera obehindrat i större bemärkelse. Jag kunde röra mig, ta mig tid, ha en stark kroppshållning och tajma rörelser på ett vis jag tidigare inte kunnat. Klassen passade mig. De kommande europacuperna förbättrade jag mitt resultat en placering i taget och plötsligt stod jag i spelargången i Sarajevo, redo att inropas till finalpasset för andra gången på tre veckor.

Hela dagen hade jag full koll, kastade i alla matcher, ibland flera gånger och navigerade med kontroll och självförtroende i ledningsposition för att undvika varningar utan att mista övertaget.
 

Inför bronsmatchen var jag helt lugn, jag visste helt och hållet att pallplatsen var min, allt jag behövde göra var att släppa lös.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Gerald » Back again!:  ”Jättekul och grattis för medaljen ! Välförtjänt . Plus en komplimang , du skriv..”

  • herbert » Clickbait efter Zürich:  ”Jobbigt att läsa, men bravo att du delar med dig! Som du själv säger, vägen på r..”

  • Erling Åkesson » Alla klaras bantningshemligheter exposed :  ”Sluta banta.”

  • Gerald » Veckan har gått :  ”Bara lite avundsjuk ..... våren i Paris är såååå underbart”

  • Roberto et Henri » 2018:  ”Vi följer dig Klara!”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln