Clickbait efter Zürich

Okej, så Zürich blev inte så lyckat som jag hade hoppats.
Enda anledningen till att jag säger “inte så lyckad” och inte helt förjävla dålig är för att Olle gjorde riktigt bra ifrån sig, och Klara jobbar på att etablera sig som senior vilket tar tid.

Olle som precis har gått upp från -81kg till -90kg ser extremt farlig ut. Han vann sina matcher på ett övertygande sätt och förlorade bara på att han är lite oslipad i sin viktklass, enligt mig. Han åkte på en ippon när han gjorde en uranage (ett kast som man ofta ser i brottning där man kopplar ett grepp runt motståndaren bakifrån och slänger dem i en båge mot mattan bakom en) och fick den andra killen på sig i landningen vilket blir en ippon även om han inte gjorde så mycket. Så lite klantigt av Olle. Han dominerade även i kvarten men åkte på en billig poäng som han inte lyckades ta tillbaka. Men överlag var det en Olle jag inte sett på ett tag som gjorde väldigt varierande tekniker med förödande effektivitet. Jag tror han gjorde sex eller sju poänggivande kast på de sex matcher han körde under dagen vilket är grymt bra med tanke på att två av matcherna var förluster dessutom.

Klara åkte tyvärr ut ur första matchen och får ta med sig lite lärdomar. Jag tycker det finns där, kapaciteten, men hon måste få det att lossna (vilket tyvärr är lättare sagt än gjort).

För min egen del, med fem europacupmedaljer och en european open medalj i bagaget var Zürich en total katastrof. Startfältet var inte särskilt starkt och fyllt med judokas jag vunnit över tidigare. Men jag skulle inte säga att jag var full med övermod eller nonchalant inför tävlingen, snarare tvärtom. Jag förlorade två matcher mot två juniorer som jag utan tvekan vinner över i 99/100 fall, men den här söndagen var helt enkelt en “ en på hundra-dag”.
Men varför var den det?

Jag har en tendens att, när jag skriver här på bloggen eller pratar om mina prestation efter en förlust, inte vara helt sanningsenlig. Jag har alltid sett mitt psyke som en av mina främsta styrkor. Jag är ingen talang varken på judomattan eller fysiskt, det har jag aldrig varit, men jag har aldrig gett upp. Även om jag ligger under eller om allt gått emot mig så har jag kört på. Men det är snart två år sedan jag tog en medalj på en europacup och två och en halv sen jag tog min världscupsmedalj. Någonstans så har det tillsammans med allt annat i livet bromsat mig i mina spår. Jag var på väg framåt med rasande fart men i Söndags så tog det till slut stopp.

Olle frågade mig efter tävlingen hur jag mådde, han tyckte att blicken jag hade på mattan var främmande på mig. Den blicken man har när man redan har förlorat. Efter det så måste jag erkänna att jag kraschade mentalt. Jag ville ju vinna! Mer än någonting annat i den här världen så vill jag börja vinna igen. Men.. Olle har rätt. Djupt nere så ville jag inte ens vara på den där tävlingen, men det sa jag ju inte till mig själv. Och visst jag var förkyld under tävlingen (och är fortfarande förkyld nu när jag skriver det här) men det var inte därför jag förlorade. Jag förlorade för att jag såg mitt deltagande på europacupen igen som ett steg ner från de european opens jag tävlat på i två års tid nu, ett tecken på att jag försökte ta nästa steg men misslyckades. Så när tårarna började bränna bakom mina ögon efter ytterligare en asdålig insats från min sida så bröt jag ihop.
Ochd det sved mer än själva förlusten i sig. Mitt psyke skulle ju vara min styrka. Bryta ihop kan man inte göra när man ska ha ett så bra psyke som jag har! Då har man ju ljugit för sig själv hela tiden.

Efter tävlingen åkte jag till Utrecht i Nederländerna för att träffa min flickvän Kajsa som pluggar där. Bussresan dit, som varade i 16 timmar ungefär, var inte heller särskilt bra då allt jag gjorde var att älta mina misslyckanden de senaste två åren (något jag inte rekommenderar).
Och det känns som om det var typ en månad sedan när jag tänker på det nu trots att det bara gått tre dagar, men efter den bussresan så var jag övertygad om att jag aldrig kommer vinna något igen.
Men efter att ha träffat Kajsa, pratat med henne, och lagt ut det jag kände om judon på ett sätt jag inte gjort förut så har jag insett något. Ett starkt psyke handlar inte bara om att kunna ta emot stryk och gå vidare. Ett starkt psyke tar såren som motgångarna lämnar och helar sig själv, precis som Wolverine i X-men. Och man kan inte läka ett brutet ben genom att bryta det igen. Vilket var precis vad jag gjorde med mitt psyke efter tävlingen, och har gjort i ett års tid.

Nu när jag skrev ner vad jag tänker så inser jag att det kanske inte är helt sammanhängande, men, från och med nu kommer jag inte längre göra djupa sår ännu djupare utan jag ska jobba hårt för att vara min egna bästa vän. Och jag är helt övertygad om att min bästa vän hade sagt till mig att:
“Den enda vägen det kan gå nu är uppåt”.

Det har bara gått tre dagar men jag känner mig ändå konstigt återhämtad, det är mycket jobb framför mig i vägen mot ett verkligen starkt psyke. Men jag tror jag tagit de första stegen nu.

/Emil

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Gerald » Back again!:  ”Jättekul och grattis för medaljen ! Välförtjänt . Plus en komplimang , du skriv..”

  • herbert » Clickbait efter Zürich:  ”Jobbigt att läsa, men bravo att du delar med dig! Som du själv säger, vägen på r..”

  • Erling Åkesson » Alla klaras bantningshemligheter exposed :  ”Sluta banta.”

  • Gerald » Veckan har gått :  ”Bara lite avundsjuk ..... våren i Paris är såååå underbart”

  • Roberto et Henri » 2018:  ”Vi följer dig Klara!”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln