2018

Om jag skulle summera 2018 i ett blogginlägg... 

Egentligen borde jag bett Emil komponera detta blogginlägg åt mig då jag är den av mina syskon som skriver de mest förvirrande och felaktigaste texterna. Men med det sagt kanske detta blir mer genuint och förhoppningsvis mindre pinsamt när ni inte kan läsa mina tankar och reflektioner ändå! 
 

2018 började i något som jag skulle beskriva som total misär judovis. Jag hade precis lyckats att gå ned till in nuvarande viktklass 57 och det var ju förvisso en vinst från min sida men efter jul hade jag nästan gått upp all vikt som jag tappat. Den stora förlusten var inte vikten utan snarare kännslan i kroppen, jag kände mig långsam och inte alls lika effektiv som vanligt (absolut starkare då hela julen spenderats i gymmet). Jag har ofta en syn på min judo som mycket aktiv, när det kommer till rörelse iallafall. Får jag inte utrymme för detta blir det lätt så att jag tappar intresse i att ens fullfölja bytet. Visst gör man det ändå men man är ju mer eller mindre tvungen till det. Denna kännsla var bedrövlig, samtidigt som jag inte visste vad jag skulle ta mig till kom ännu ett läger i Borlänge som start på året. Det ända jag egentligen fick göra där var att köra randori på alla andras än mitt eget sätt och det gjorde mig.. ja, olycklig. 
 

Vad fan skulle jag göra? Jag ville inte köra judo eller, jo, det ville jag kanske, men fan inte här. Då menar jag självklart inte endast Borlänge, dom har ju ett otroligt schysst badhus nära dojon! Utan Sverige. Jag gissar att ni som pratat med mig redan vet var detta är påväg. Det var mer eller mindre i Borlänge som jag bestämde mig för att jag skulle ta mig till Paris oavsett vad som hände. Antingen det eller så skulle jag bosätta mig i Borlänges badhus (lilla äventyrsdelen för att vara exakt).
 

Hela första halvan av 2018 gick således åt att hitta och försöka lösa boende, försörjning och träning i Paris samtidigt som jag skulle överleva väntan i Sverige. Ovissheten var ganska totoal, skulle jag lyckas eller inte? Och om jag misslyckas, vad händer då? Men ni vet ju redan hur det gick! Hösten kom och jag flyttade. De första 4 månaderna gick. Jag trivdes, tränade och, ja shit va jag tränade.. allt egentligen för att verkligen komma in i 57. Absolut är jag nere viktmässigt men det är en helt annan grej att etablera sig i en ny viklklass. Styrka, judo, konditon och huvudet måste vara med. Ärligt så är nog detta inget som man någonsin blir klar med, det kommer ju hela tiden bara nya mål och utmaningar och även om jag tycker att 2018 var ett år som jag utvecklades otroligt mycket så ser jag inte det som ett avslut eller 2019 som en början på ett nytt kapitel. Om något är det en konstant "fight" för att bli bättre än igår. Något som jag ständigt oroar mig för och faktiskt innerligt älskar verje sekund av. Känslan av ovisshet är nog något som kan beskriva mitt 2018 och det är nog också det som gör det till det mest spännande året i detta, än så länge korta liv. 
//Klara