Adidas Judo från Nipponsport!

Det är alltid roligast att åka runt i världen för att fightas med okända såväl som legendariska motståndare men ett mästerskap på hemmaplan med familjen på läktaren står sig ändå väl. Inte blir det värre att Klara försvarade sin titel från förra året.

Läs hela inlägget »

Som känt kan det gå hårt åt på fingrar, tår, knän eller, som är vanligt för mig, ansiktet.

I gårdagens andra match mot ryssen fastnade jag med vänster pekfinger i hans dräkt, det märktes idag. :)

Läs hela inlägget »

Inför sommaren förra året stod jag vid ett vägskäl, eller en gaffel i vägen om du föredrar anglicismer. Skulle jag fortsätta harva mig igenom -81 i hopp om att jag skulle lista ut och utvecklas förbi mina begränsningar eller var de nya spelregler som fysiken tillåter i en högre viktklass det bättre valet?
 

Sommaren spenderade jag på att så aggressivt som möjligt bygga styrka och vikt, -90 var vägen jag valde framåt.

Väl på tävlingsmattan igen märkte jag nästa direkt hur den nya vikten tillät mig agera obehindrat i större bemärkelse. Jag kunde röra mig, ta mig tid, ha en stark kroppshållning och tajma rörelser på ett vis jag tidigare inte kunnat. Klassen passade mig. De kommande europacuperna förbättrade jag mitt resultat en placering i taget och plötsligt stod jag i spelargången i Sarajevo, redo att inropas till finalpasset för andra gången på tre veckor.

Hela dagen hade jag full koll, kastade i alla matcher, ibland flera gånger och navigerade med kontroll och självförtroende i ledningsposition för att undvika varningar utan att mista övertaget.
 

Inför bronsmatchen var jag helt lugn, jag visste helt och hållet att pallplatsen var min, allt jag behövde göra var att släppa lös.

Läs hela inlägget »

Så efter lång väntan, mycket hårt arbete och en ny mentalitet var jag åter på podiet i helgen!
Även om min judo inte var den bästa jag producerat på mattan så var min inställning psykiskt mil bättre än någon annan tävling jag varit på.
Efter min förlorade semifinal så kände jag att bronset var mitt. Jag lät inte tyngden av förlusten påverka min inställning eller min prestation. Med risk för att framstå som lite arrogant så hade jag vunnit bronsmatchen redan innan jag kört den. Lite på samma sätt som man kan förlora andra matcher innan man ens tagit på sig dräkten.

Det var ett stort svenskt lag som åkte ut och tävlade och det var många bra prestationer från oss, tyvärr var det bara jag som tog medalj den här gången.
Olle körde riktigt bra igen men förlorade tyvärr sin bronsmatch, första finalmatchen han förlorat på europatouren. Annars har han alltid vunnit medaljen när han haft chansen.

Så jag är nöjd. Väldigt nöjd! Och jag känner att allt det mentala arbete jag gjort sedan Zürich har fungerat och gjort mig långt bättre.
Jag har fortfarande mycket arbete att göra men istället för att bara fånga den metaforiska vågen och bara rida den tills ruset kraschar i botten samtidigt som vågen dundrar ner i sanden så var jag, för första gången i min karriär, den som skapade vågen själv.

Det känns grymt bra i själen och den här veckan är livet lite roligare att leva än vanligt.
.. Det är märkligt vad en liten bronspeng kan göra för humöret.

/Emil

Läs hela inlägget »

Jag och Klara har ångat på (fortsätter med tågreferenser) den gångna veckan och gymmet här på universitetet har blivit mer som ett första hem än ett andra hem. Även om hon tjurar när jag försöker ge henne råd i gymmet så måste jag påstå att det har gått riktigt bra för det mesta och min hand har blivit öm efter alla high fives Klara har lagt på mig. Det händer oftast efter att hon gjort någon knäpp Erling-övning och skrikit "Fuck yeah!" i fulla lungor till våra gymkompisars förvåning.


Det är en vecka kvar  tills vi åker till Dubrovnik för ytterliggare en europacup.
Jag känner ingen press, ingen ångest, ingen stress. Det ska bli kul att stå där igen på matchomådet. Efter tävlingen blir det ett litet lov. Klara älskar påsken så hon lär sticka hem för att måla ägg och äta kycklingar. Sån är hon.
För min del är det Paris som gäller, jag har ingen anledning att åka hem till kylan och ingen lust heller.


I Dubrovnik kommer det den här gången vara fler svenskar på plats för att tävla än vad det var i Zürich, vilket alltid är kul. Jag tycker personligen att det är bra att så många som möjligt av de få seniorer vi har i Sverige ger sig ut för att tävla på dessa typer av tävlingar, dels för gemenskapens skull, dels för att judon i Sverige blir bättre ju fler som får med sig den typen av erfarenheter hem. 
Många av de jag kommit upp med genom åren har tyvärr slutat tävla på vägen för att de inte har sett någon framtid inom tävlandet om NM och SM är de största tävlingarna man får delta på. Jag tror att vi är två 95:or som tävlar ute i Europa nu. Vi var många fler när jag var kadett och junior och det är synd att de inte känner att det är mödan värd att åka och tävla på många av de här tävlingarna när jag är övertygad om att många av dem har kapaciteten att plocka medaljer på den nivån.
I slutändan tävlar man för att man tycker om utmaningen, vill ta chansen att vinna och utvecklas som judoka (och person). För mig är det bara positivt och borde uppmuntras.


/Emil

Läs hela inlägget »

De senaste tjugofyra timmarna har varit galet roliga för min del!
Från att träna för David Douillet, en av världens mest meriterade judokas genom tiderna (med 2 OS guld, 1 OS brons och 4 VM guld), till att få hänga med Benoit (Teddy Riners förre tränare) på hans möte med Franska judoförbundets direktör om planer inför de Olympiska Spelen 2024 som hålls i Paris.
Här vill jag skryta lite med att jag faktiskt förstod tillräckligt mycket franska för att förstå någorlunda vad de pratade om. Jag kunde till och med slänga in mitt franska skratt vid rätt tillfälle, ni vet det där kända "håhåhåå" ljudet fransmän säger när det ser en fin fransyska gå förbi dem med en ännu finare baguette i famnen. 

Så två otroligt lärorika upplevelser på 24 timmar där jag också hann med att klämma in 5 träningspass samtidigt som jag träffat riktigt häftiga människor. 
 

Solen skiner i Paris och jag känner mig riktigt nöjd med tillvaron. Just nu kan jag inte tänka mig att vara någon annanstans.
Stegen jag tar i min utveckling, judomässigt och mentalt håller en riktigt skön riktning:
Framåt.
 

Att påstå att allt går på räls är kanske att förhasta sig lite, man måste ge sin utveckling tid, men med stora kliv känner jag att jag är på helt rätt väg.

/Emil

Läs hela inlägget »

Jag har hört att våren inte riktigt vill komma till Sverige (mormor tjallade), och jag kan med glädje meddela att det börjar likna svensk sommar här i Paris. 

Är våren relevant för mitt inlägg idag? Nej, absolut inte. Men jag tyckte ni behövde höra det ändå. 

Hur går det för mig och Klara här då? Jo min franska är lika dålig som Klaras är bra. Hon vill inte riktigt erkänna det men jag vågar påstå att hon kan språket nu. Men vad det ska vara bra för vet jag inte riktigt, när jag ber henne översätta vad exempelvis tränaren precis sade så är hennes replik oftas:
"Venne.. Jag lyssnade inte."

Utöver det så flyter judon på bra här. Min hand, som jag haft problem med sedan i januari, känns mycket bättre så träningarna har återgått till att vara väldigt roliga utan några störande smärtor som stör. 
Och det sociala livet är också bra. Det gläder mig att säga att vi inte bara sitter och stirrar in i väggen om dagarna utan vi har skaffat flera vänner på mattan som hälsar och skojar med oss. Utan dem hade det blivit långt tråkigare att vara här, men så kan man ju inte förvänta sig något annat. De flesta judospelarna i världen är väldigt trevliga och tillmötesgående. Det är något med att strypa och spöa varandra som gör att man respekterar varandra lite mer än annars.

Så dagarna rullar på och snart kommer Europacupen i Dubrovnik ligga runt hörnet. Den ska vi vara redo för.
/Emil

Läs hela inlägget »

Okej, så Zürich blev inte så lyckat som jag hade hoppats.
Enda anledningen till att jag säger “inte så lyckad” och inte helt förjävla dålig är för att Olle gjorde riktigt bra ifrån sig, och Klara jobbar på att etablera sig som senior vilket tar tid.

Olle som precis har gått upp från -81kg till -90kg ser extremt farlig ut. Han vann sina matcher på ett övertygande sätt och förlorade bara på att han är lite oslipad i sin viktklass, enligt mig. Han åkte på en ippon när han gjorde en uranage (ett kast som man ofta ser i brottning där man kopplar ett grepp runt motståndaren bakifrån och slänger dem i en båge mot mattan bakom en) och fick den andra killen på sig i landningen vilket blir en ippon även om han inte gjorde så mycket. Så lite klantigt av Olle. Han dominerade även i kvarten men åkte på en billig poäng som han inte lyckades ta tillbaka. Men överlag var det en Olle jag inte sett på ett tag som gjorde väldigt varierande tekniker med förödande effektivitet. Jag tror han gjorde sex eller sju poänggivande kast på de sex matcher han körde under dagen vilket är grymt bra med tanke på att två av matcherna var förluster dessutom.

Klara åkte tyvärr ut ur första matchen och får ta med sig lite lärdomar. Jag tycker det finns där, kapaciteten, men hon måste få det att lossna (vilket tyvärr är lättare sagt än gjort).

För min egen del, med fem europacupmedaljer och en european open medalj i bagaget var Zürich en total katastrof. Startfältet var inte särskilt starkt och fyllt med judokas jag vunnit över tidigare. Men jag skulle inte säga att jag var full med övermod eller nonchalant inför tävlingen, snarare tvärtom. Jag förlorade två matcher mot två juniorer som jag utan tvekan vinner över i 99/100 fall, men den här söndagen var helt enkelt en “ en på hundra-dag”.
Men varför var den det?

Jag har en tendens att, när jag skriver här på bloggen eller pratar om mina prestation efter en förlust, inte vara helt sanningsenlig. Jag har alltid sett mitt psyke som en av mina främsta styrkor. Jag är ingen talang varken på judomattan eller fysiskt, det har jag aldrig varit, men jag har aldrig gett upp. Även om jag ligger under eller om allt gått emot mig så har jag kört på. Men det är snart två år sedan jag tog en medalj på en europacup och två och en halv sen jag tog min världscupsmedalj. Någonstans så har det tillsammans med allt annat i livet bromsat mig i mina spår. Jag var på väg framåt med rasande fart men i Söndags så tog det till slut stopp.

Olle frågade mig efter tävlingen hur jag mådde, han tyckte att blicken jag hade på mattan var främmande på mig. Den blicken man har när man redan har förlorat. Efter det så måste jag erkänna att jag kraschade mentalt. Jag ville ju vinna! Mer än någonting annat i den här världen så vill jag börja vinna igen. Men.. Olle har rätt. Djupt nere så ville jag inte ens vara på den där tävlingen, men det sa jag ju inte till mig själv. Och visst jag var förkyld under tävlingen (och är fortfarande förkyld nu när jag skriver det här) men det var inte därför jag förlorade. Jag förlorade för att jag såg mitt deltagande på europacupen igen som ett steg ner från de european opens jag tävlat på i två års tid nu, ett tecken på att jag försökte ta nästa steg men misslyckades. Så när tårarna började bränna bakom mina ögon efter ytterligare en asdålig insats från min sida så bröt jag ihop.
Ochd det sved mer än själva förlusten i sig. Mitt psyke skulle ju vara min styrka. Bryta ihop kan man inte göra när man ska ha ett så bra psyke som jag har! Då har man ju ljugit för sig själv hela tiden.

Efter tävlingen åkte jag till Utrecht i Nederländerna för att träffa min flickvän Kajsa som pluggar där. Bussresan dit, som varade i 16 timmar ungefär, var inte heller särskilt bra då allt jag gjorde var att älta mina misslyckanden de senaste två åren (något jag inte rekommenderar).
Och det känns som om det var typ en månad sedan när jag tänker på det nu trots att det bara gått tre dagar, men efter den bussresan så var jag övertygad om att jag aldrig kommer vinna något igen.
Men efter att ha träffat Kajsa, pratat med henne, och lagt ut det jag kände om judon på ett sätt jag inte gjort förut så har jag insett något. Ett starkt psyke handlar inte bara om att kunna ta emot stryk och gå vidare. Ett starkt psyke tar såren som motgångarna lämnar och helar sig själv, precis som Wolverine i X-men. Och man kan inte läka ett brutet ben genom att bryta det igen. Vilket var precis vad jag gjorde med mitt psyke efter tävlingen, och har gjort i ett års tid.

Nu när jag skrev ner vad jag tänker så inser jag att det kanske inte är helt sammanhängande, men, från och med nu kommer jag inte längre göra djupa sår ännu djupare utan jag ska jobba hårt för att vara min egna bästa vän. Och jag är helt övertygad om att min bästa vän hade sagt till mig att:
“Den enda vägen det kan gå nu är uppåt”.

Det har bara gått tre dagar men jag känner mig ändå konstigt återhämtad, det är mycket jobb framför mig i vägen mot ett verkligen starkt psyke. Men jag tror jag tagit de första stegen nu.

/Emil

Läs hela inlägget »

Man skulle kunna säga att jag inte gjort annat än bantat hela veckan men jag har faktiskt filmat.... en massa. Ni får ha lite överseende, jag är ju trots allt nybörjare. På att redigera film, alltså.

Läs hela inlägget »
För två veckor sedan smygstartade jag säsongen med en träningsrunda på Matsumae Cup i Danmark. Efter 6 matcher varav två Golden Score-förluster mot Japanerna från Tokai University som gästade hade jag gott om material att analysera inför kommande tävlingar. 

Tillsammans med Klara och Emil bearbetade vi via Skype matchvideorna och identifierade områden som behövde förbättras. Sedan höstens viktklassbyte är det nya saker som krävs av mig på mattan, främst den fysiska biten så tempot är lägre men belastningen större. Från de säsongsavslutande tävlingarna har min vikt tilltagit rejält vilket påtagligt förbättrar mina förutsättningar på tävlingsmattan. 

Det ska bli intressant att se hur den förbättrade fysiken och högre viktenpåverkar söndagens matcher, framförallt kan väntas att min hållning är mer upprätt och säker. Dags att testa mina förberedelser!

/OLLE
Läs hela inlägget »

@mattsson_judo på instagram

65

A quick capture of yesterday's final. #mattssonjudo #nipponsport #egrannar

91

Sm titeln i seniorer -90 och -57 ägs nu mera av mattssonfamiljen 1 år till #sm

67

5 tävlingar gjorda i den nya viktklassen -90 och efter att ha varit så nära på pallen för tre veckor sedan var det härligt att få kliva upp på tredjeplatsen i Sarajevo. #nipponsport #mattssonjudo #egrannar #Repost @swejudo (@get_repost) ・・・ Ida Eriksson och Olle Mattsson tar båda brons på Senior European Cup Sarajevo! Stort grattis! 💪🇸🇪 Imorgon fortsätter tävlandet för de lättare viktklasserna, liveresultat hittas på www.ippon.org #judo #svenskjudo #europeanjudo #judosarajevo2019

Senaste kommentarer

  • Gerald » Back again!:  ”Jättekul och grattis för medaljen ! Välförtjänt . Plus en komplimang , du skriv..”

  • herbert » Clickbait efter Zürich:  ”Jobbigt att läsa, men bravo att du delar med dig! Som du själv säger, vägen på r..”

  • Erling Åkesson » Alla klaras bantningshemligheter exposed :  ”Sluta banta.”

  • Gerald » Veckan har gått :  ”Bara lite avundsjuk ..... våren i Paris är såååå underbart”

  • Roberto et Henri » 2018:  ”Vi följer dig Klara!”

Senaste inläggen

Arkiv