Förlorat inlägg från Ryssland

Tråkig dag i Tyumen. Tråkig för att jag förlorade, tråkig för att jag bara fick köra i en minut, men mest tråkig för att jag inte fick chansen att möta min lagkamrat, svenska OS-hoppet Martin Pacek, som kör i min viktklass.
Det är en grej jag har drömt om, att gå upp och vinna över honom innan OS. Så jag är besviken över att jag missade den chansen. Jag tror inte jag hade vunnit över honom, jag är inte ens nära hans nivå ännu, men med det sagt så är det här judo, och vad som helst kan hända.

Jag mötte Oleg Ishimov, en väldigt duktig rysk judoka som vunnit U-23 EM bland annat. När jag gick upp så kändes allt bra, kroppen vet jag finns där och huvet var med. Jag tycker jag öppnar matchen bra, är offensiv i greppningen och känner att han hamnar efter.
Sen blir jag svept på knä, och jag hamnar efter istället. Jag greppar inte om ordentligt när jag kommer upp och hamnar på knä igen, sen blir jag strypt. Lite klantigt av mig att låta en så bra kille få jobba men jag kände mig, dumt nog, lite för säker där i mattan och det fick jag betala för.

Så var den tävlingen över. En klen tröst var det att Martin vann över ryssen i matchen efter, för det var ju matchen jag ville ha. Men det var väldigt kul att både han och Marcus tog med sig varsitt Grand Slam-guld från Tyumen! Och att Tommy och Mia plockade varsin bronspeng!

Jag är här för att lära, men när man förlorar på strypning i första minuten så kan man ju fråga sig vad för jävla lektion det där var egentligen.
En tråkig lektion, eller en riktigt tråkig lektion rättare sagt, en sån lektion där man helt enkelt inte kan hålla sig vaken för att läraren säger samma saker med en monoton röst.

Men så är det. Varje förlust är inte nederlag, faktum är att de alla är en möjlighet till att bli bättre. Det är klyschigt, jag vet, men det ligger ofta en hel del sanning i dem.
Man lär sig mer från en förlust har jag lärt mig, och det jag har fått lära mig är att jag måste vara mer respektlös, hårdare och vaknare under matchen.
Jag får inte slappna av bara för att jag är bra i mattan.
Jag får inte ge bort en greppsekvens genom att gå ner på knä.
Jag får inte vänta på motståndaren.

Så i framtiden kommer ni se en bättre Emil, en som lärt sig sin läxa!
/Emil