Tillbaka igen

NM 2016. Iura, Mattsson, Hansen, Laamanen.

För första gången sedan min operation stod jag idag på mattan i tävlingssammanhang utan smärta i tån. Riktigt skönt efter en tuff väg tillbaka under våren.

Tävlingen började vid nio imorse varpå jag, efter att ha stått över första rundan, gick min första match vid tio. Tre matcher senare var jag i final mot Sveinbjorn Iura, islänningen jag mötte i NM-finalen 2013 och i NM-semin förra året.

Inför finalen var jag kluven i frågan huruvida jag skulle ställa upp eller ej, jag hade nämligen sträckt ut höger knäs ledbandsfäste i semifinalen. Tillsammans med min mor smörjde vi in och masserade knä samt armbåge med en uppsjö av liniment och voltaren. Blandningen underlättade och coachtape stabiliserade. Jag kände mig redo att trots smärtan ställa upp, knät var stabilt och fungerade vilket var gott nog för mig.
Finalen i sig var en riktigt tuff en som i slutade i en fjärde varning till islänningen med sekunder kvar på klockan. Djäklar vad jag jagade honom.

Ej att förglömma är familjens fjärde son Pelles insats dagen innan. Som 13-åring tog han brons i U-18-klassen. Alla är vi stolta och imponerade, även om han inte kan känna annat än vrede över att inte ha vunnit :)

Nu väntar en lång bilfärd hem med resten av klubbens puckon. Jag borde ha flugit hem också, fan.